Att tänka tillbaka.

Har haft lite nostalgitrippar, eller vad man ska kalla det, senaste tiden. Kanske är för att jag är med barn igen, jag vet inte. När det väl hände, när livet förändrades så kopiöst mycket och så fort så ville jag bara lägga allting bakom mig och det gjorde att även de människor jag brydde mig om försvann. Just när det hände så var minnena så plågsamma så jag trodde jag skulle dö. Och varje gång jag träffade någon från den tiden så var det som att strö salt i såren om och om igen. Jag orkade helt enkelt inte och idag, flera år senare, kan jag sakna det så mycket.

Jag saknar tiden innan allt gick åt helvete, men även en del av stunderna, guldkornen, som fanns där trots att jag trodde och faktiskt ville dö. Det fanns gott om ljusa stunder också, det var bara det att jag inte såg dem. För mig var himlen alltid mörkt blyertsgrå.

Jag önskar, önskar, önskar att jag börjat med medicinen redan då. Då kanske livet hade sett helt annorlunda ut. Och samtidigt kan jag inte ångra mig. För hade inte livet förändrats som det gjorde så skulle jag inte ha det som jag har idag. Önskar bara att jag inte förlorat så många människor på vägen. Jag kände mig sviken och förrådd men i slutändan var det jag som svek er. Att nu se att era liv går vidare precis som mitt, ni gifter er och skaffar barn... och jag är ingen del av det, det gör ont i själen. Önskar er lycka och välgång i livet.