Men ibland, då ser jag honom för den han är och tycker att han är finast i hela världen. Jag önskar att det vore fler sådana stunder, när man bara glömmer allt man håller på med och bara betraktar detta barn med ett leende på läpparna. Men kanske, kanske skulle jag inte uppskatta det lika mycket om det alltid var så?
Många ggr har jag önskat att han ska vara lite mer som kompisarnas ungar, som tagit livet lite som det kommer, som inte har haft så bråttom. Han tog första stegen när han var 8 månader och då var det kört. När alla andra kunde sitta och fika och prata fick jag jaga & jaga & jaga. När han var 9 månader gick han och började snart springa. Det är först nu, när han är 15 månader som hans kompisar börjar komma ikapp honom. De har börjat gå, även om de inte springer än.
Många ggr har jag önskat att han ska vara lite mer som kompisarnas ungar, som tagit livet lite som det kommer, som inte har haft så bråttom. Han tog första stegen när han var 8 månader och då var det kört. När alla andra kunde sitta och fika och prata fick jag jaga & jaga & jaga. När han var 9 månader gick han och började snart springa. Det är först nu, när han är 15 månader som hans kompisar börjar komma ikapp honom. De har börjat gå, även om de inte springer än.
Samtidigt så är jag så otroligt stolt och tycker han är så duktig. Han har framåtanda, vill hela tiden vidare, vilken underbar egenskap! Men hur kan jag som har så svårt att få saker gjorda, som mår så dåligt emellanåt ha fått ett barn med så mycket livsglädje? Det är ett mysterium. Jag hoppas att han håller fast vid den när han blir äldre.
Älskade underbara barn


